Lite Franska kort

Slänga skor på stora högar är ett lördagsnöje i Paris.
-Men varför???
Jag ser en chic äldre dam komma upp ur Metrostationen här vid Place de Bastille, hon tar av sig båda skorna och slänger upp dom på  högen, skriver sedan på något sorts papper. Och skyndar därefter ner i underjorden igen.  I strumplästen och leende.

Se filmen!

 

1000 et 1 Signes heter den lilla restaurangen som drivs av denna lilla Marockanska familj.
Jag tror de är jordens vänligaste människor, men stendöva så man får lära sig ett antal tecken
med maten så att säga.Därav teckentavlorna på väggarna.

20130925-200229.jpg

20130925-200250.jpg

20130925-200320.jpg

20130925-200350.jpg

Paristrafiken är enorm. Felparkerare får en kvarnsten runt foten men staden satsar stort på cykeln. Systemet kallas Velib och det finns nu 17.000 hyrcyklar spridda på 1500 platser i innerstaden.
Första halvtimmen är gratis; en timme en euro.
Cykelbanor överallt även om standarden inte når den i Holland, men Sverige släpar efter här.

DSC00352

kids-velib

 

Paris!

Paris – 2 grader Ost; 48 grader Nord

Äntligen framme….trodde vi!! Men när vi kommer fram till slussporten och anropar Marina Port Paris-Arsenal på VHF kanal 9 för att slussas in får vi meddelandet att slussportarna är kaputt och är stängda i minst 14 dagar.
Det finns dock en köksväg in och vi måste gå tillbaka genom Paris och in genom småkanaler och tolv slussar och en två kilometer lång tunnel under Rue de Faubourg och Place de Bastille och hela jäla Parisoperan.
Och det finns bara nödbelysning därinne tyför vår strålkastare slocknar och vi får lite svagt flackande ljus från en halvt urladdad ficklampa.
Fladdermössen gör inte det hela trevligare, eller råttorna som vi hör men slipper se.
Riktigt ruggigt! Men efter åtta timmars omvägande kan vi så äntligen angöra  plats 95 i Paris-Arsenal. Då faller regnet.

20130919-111858.jpg

Värmebölja på väg in

Men jag är beredd. Vattenförråden är fyllda och jag brukar köra luftkonditioneringen några timmar i förpiken och helt enkelt slumra mej igenom den värsta tiden, den mellan tre och åtta på kvällen (som värst har jag haft 39 grader).
Men bästa tricket är att sitta i skuggan under jätteträdet bakom La Capitainerie (hamnkontoret) dricka massor av kallt vatten och läsa del 4 av Knausgårds livskramp. Så jäla bra att man glömmer hettan.

20130901-075739.jpg

Video: Franska järnvägsstationer spelar en liten jingle…

Cut the yada-yada crap and play the Jingle!

Jo, man spelar en liten chime, en liten ding-dong truddilutt före varje meddelande i högtalarsystemet.
I Sverige och andra länder väljer man förstås någon billig elektronisk trist klink-klånk signal.
Dock inte i Frankrike, här tutas med stil och jag har alltid fascinerats av den vackra lilla tretonsmelodin sjungen av den där lilla spröda stämman.
Att man gör så här i Frankrike är inte någon tillfällighet. Jag är alldeles säker på att det är en underbar kvarleva från den tid som fick namnet La Belle Epoque i Europa. 1870-tal och framemot tidigt 1900-tal då en enorm framtidstro spreds sig i industrialismens dyningar, folk fick bättre råd,
stora framsteg inom medicinen gjorde att människorna levde friskare och längre.
Konsten lämnade den platta romantiken, nationalismen och religionen. Picasso och grabbarna såg dagens ljus och arkitektur och design flödade. Det som kom ur männskohand skulle vara vackert.
Man säger att La Belle Epoque tog slut med Titanics undergång och första världskrigets utbrott några år senare.
I Frankrike lever den dock vidare, det finns så mycket här som görs med kärleksfull hand.
För att inte nämna den lilla jingeln på franska järnvägsstationer.

Video: Ombord Mah-Yann

Filmklippen tagna i Canal des Ardennes 15 augusti. Vi har nyss arbetat oss ner från bergen till slättlandet och floden Aisne som stilla flyter förbi de sömniga små stenhusbyarna. Var hundrade meter sitter det en sorglig ensam häger som tungt flaxar iväg när vi närmar oss. Vad är det med hägrar? Har aldrig sett flera tillsammans; alltid ensamma, och när det regnar rinner vattnet längs deras gråa sorgliga kroppar och hängande armar. Deras varningsrop är isande skrämmande som en panikångestattack.
Jag tycker inte om hägrar. Välkomna ombord på s/y Mah-Yann.

Video: Drama i Marinan

Vad grälar gubbarna om? Det är väl knappast om höstmodets föreskrivna byxlängder för herrar.
-Tänk om man ändå kunde franska…eller, antagligen rätt trist konflikt av typ “Min båt är längre än din!”. Jag och båten ligger i en rätt luggsliten marina alldeles invid floden. Båten bredvid har nog inte flyttats de senaste tio åren. Den har möglat och allt möjligt växer på den. Hamnkaptenen verkar ha livssorg. Det är för övrigt han som grälar i grön tröja. Strax utanför marinan finns en rondell med två butiker; en Supermarchè (livsmedel) och en Boulangerie (brödbutik). Boulangeriet har bara öppet några timmar på förmiddagen sedan dras fönsterluckorna för och brödet bärs över och säljs i supermarchen som har en skylt på trottoaren där det står “Depôt de Pain”. Jag har även sett brödautomater med färska baguetter. Mannen i supermarchèn har vitt förkläde, sorg, och pratar alltid rabbelfranska med mej som nickar förstrött, ler och begriper inte ett ord—Bonjour Monsieur, au revoir. Sade jag att grälet pågick konstant i 16 minuter, sånt vet jag eftersom gubbarna började gräla när kyrkklockorna slog tre.

Lördagar och onsdagar är det marknad inne i stan. För trettio år sedan när jag reste runt i Bretagne var marknaderna storslagna och fyllda av väldofter från de lokala bönderna. Marknaden här i stan kränger mest fula fodral till MP3-spelare (finns mp3-spelare fortfarande?) och nordafrikanerna – och dom var många- sålde skärp, skärp och skärp. Vem köper alla dessa skärp? Inte jag i alla fall, har kanske köpt tre skärp i mitt vuxna liv. Hittills får jag väl tillägga. Men man kanske börjar och köpa skärp plötsligt så där. Och så såldes hårsnoddar och flipflopsandaler i sånt där stenhårt skinn som skär in med tjocka hårda läderflärpen mellan stor- och pektån och när man går fort med lite fuktiga plattfötter så KLATSCHAR! sandalerna och låter som man smiskar småbarn på rumpan. Men varsågoda, här kommer marinagrälet på film.

Vitkorven Boudin Blanc

Jahaja, är det verkligen för den här lille gynnaren som frankofila köksnarkomaner vallfärdar
till Ardennerna? Svårbegripligt, den ser ut som ett blekt könsorgan, lätt klibbig och med en svag syra om man får för sig att sätta näsan till. Fågel, fläsk och mjölk skall han vara gjord av och med “hemliga recept” som varierar från by till by vilket väl troligen bara innebär att en och annan
utrangerad ardennerhäst fått bidra till eländet.
I kväll skall han på traditionellt vis anrättas i ugnen.
Jag ber att få återkomma.

20130824-122642.jpg